Det kan bli bättre även om det blir sämre
Dagen började med försovning. Svor högt för mig själv eftersom det var en av alla de för många försovningar under de senaste veckorna som jag egentligen hade behövt vara på skolan i tid. Skippade frukosten, slängde på det första jag kunde hitta i garderoben, satte mig på cykeln och trampade snabbt iväg till skolan. Flåsande och svettig som jag var kom jag fram till skolan, med smutsigt oborstat hår, två knallröda färska finnar i pannan och hade fortfarande morgonandedräkten. Hann i alla fall i någorlunda tid till lektionen som inte kunde klassas som försening.
Med kurrande mage och en svag huvudvärk av att inte äta frukost eller dricka kaffe, som är så viktigt för mig så jag kan fungera, var det inte det lättaste att kunna koncentrera sig på lektionerna då vi också hade nationella prov i engelska. Svor sen högt andra gången för jag hade glömt både mitt snus och min börs hemma. Jahapp, nu visste man att denna dagen var förstörd.
Nu kan det inte bli värre, tänker man, jo det kan det tydligen med blodpuddig till lunch. Det är det värsta jag vet. Verkligen något jag aldrig kommer äta eller tycka om. Jag som är så hungrig är också så irriterad för att jag är hungrig får nöja mig med några morotsstavar och ett knäckebröd.
Sen får man veta att matteprovet gick dåligt.
På hemvägen spöregnar det och jag cyklar i motvind.
Kommer hem, möts av stopp i avloppet, nästan slut mat i kylskåpet för ingen har orkat handla och allting annat är allmänt rörigt.
Tar en lång dusch och lägger mig i sängen efter några timmars slötittande på teven. Nästa morgon vaknar jag i tid och har inte alls bråttom till skolan. Då tänker jag att ibland måste man ha dåliga dagar för att kunna ha bra dagar också.