ewelinao.blogg.se

Dagen började med försovning. Svor högt för mig själv eftersom det var en av alla de för många försovningar under de senaste veckorna som jag egentligen hade behövt vara på skolan i tid. Skippade frukosten, slängde på det första jag kunde hitta i garderoben, satte mig på cykeln och trampade snabbt iväg till skolan. Flåsande och svettig som jag var kom jag fram till skolan, med smutsigt oborstat hår, två knallröda färska finnar i pannan och hade fortfarande morgonandedräkten. Hann i alla fall i någorlunda tid till lektionen som inte kunde klassas som försening.  

 

Med kurrande mage och en svag huvudvärk av att inte äta frukost eller dricka kaffe, som är så viktigt för mig så jag kan fungera,  var det inte det lättaste att kunna koncentrera sig på lektionerna då vi också hade nationella prov i engelska. Svor sen högt andra gången för jag hade glömt både mitt snus och min börs hemma. Jahapp, nu visste man att denna dagen var förstörd. 

 

Nu kan det inte bli värre, tänker man, jo det kan det tydligen med blodpuddig till lunch. Det är det värsta jag vet. Verkligen något jag aldrig kommer äta eller tycka om. Jag som är så hungrig är också så irriterad för att jag är hungrig får nöja mig med några morotsstavar och ett knäckebröd. 

Sen får man veta att matteprovet gick dåligt. 

På hemvägen spöregnar det och jag cyklar i motvind. 

Kommer hem, möts av stopp i avloppet, nästan slut mat i kylskåpet för ingen har orkat handla och allting annat är allmänt rörigt. 

 

Tar en lång dusch och lägger mig i sängen efter några timmars slötittande på teven. Nästa morgon vaknar jag i tid och har inte alls bråttom till skolan. Då tänker jag att ibland måste man ha dåliga dagar för att kunna ha bra dagar också. 

 

 

Skriver mening efter mening för att inleda något sorts inlägg. Såna saker jag vill ta upp men vet inte hur. Såna saker jag måste skriva om men vet inte vart jag ska börja. Såna allmäna saker som inte hänger ihop. 

 

Men med en historiainlämning som ska in imorgon och prestationsångest som skaver i magen får jag ta an mig att spekulera i saker tills någon annan gång. Då jag är fri ett tag från alla måsten och krav. Eller det kommer jag aldrig bli kom jag på. 

 

Har startat 100 olika bloggar, haft 100 olika bloggpauser, haft 100 olika funderingar om vad jag ska blogga om. Men NU, klockan 00.00 natten till den 27:e maj, tänkte jag återuppta bloggandet igen. Känner att jag har så mycket att få ut från mig att jag snart spricker. Är det bekräftelsebehov eller bara behov till att skriva? Det vet jag än så länge inte. Men har så mycket att ta upp och uttrycka mig om sen senast jag  försökte blogga.

 

Detta kommer inte bli någon modeblogg i mängden eller träningsblogg och inte heller en blogg som lägger upp så många fina systemkamerabilder.Skriver heller inte bra texter i inlägg och har ganska splittrade tankar ibland.

 

Är bra på att ge upp men ändå envis på att fortsätta. Får ångest över det mesta och över att jag får ångest. Är för det mesta glad även om jag är ledsen.  Är inte speciellt dålig på något och inte heller speciellt jättebra på någonting heller. Har ingen speciell stil eller speciella kläder jag strosar runt i. Bor inte i Paris eller någon annan drömstad. Har inget spännande kärleksliv eller spännande liv överhuvudtaget. Mina föräldrar är inte speciellt rika men inte heller fattiga. 

 

Bor i staden där det alltid blåser,  där sommaren kommer nästan en gång om året och där alla vet allt om alla. Lever i ett tryggt grannområde i villa och med en kärnfamilj dock utan hund, husvagn eller alt. sommarstuga. Har en tendens att försätta mig i pinsamma situationer av ren slump eller klumpighet, eftersom det är min vardag så kan jag lätt att skratta bort de mesta. 

 

Är osäker på om jag lämnade ut mig för mycket i detta inlägg eller för lite. Har lovat mig själv att vara mer öppen nu och se hur långt det bär mig. Men vettefan vart jag ska. Eller vart jag ville komma. 

 

Kanske ville komma till att jag kommer blogga för min egen skull och ingen annans. Uttrycka mig genom ord i sociala medier. Föra mitt strå till stacken, så att säga. Ha något att göra under nätterna då man inte kan sova. Ungerfär något i den stilen var väl det jag ville poängtera, tror jag. Ska bli spännande att se hur länge det håller då.